unico

Det ringde, jag var nyvaken klockan var strax efter två. Sent, näe inte när man kom hem kvart över sex på morgonen. Inge kul o sova ensam, trots 80cm bred madrass delar jag hellre den med min älskade Daniel.
Åter till samtalet, kännde inte igen nummret, det var något om film, sakta gick det upp för mig. Tror jag mest svammlade, det tog ett tag innan jag kunde tala ordentligt. Dom var intresserade av mig, ett litet filmbolag. Jag berättade om sverigeproduktionen, mitt jobb som producent. Dom ville träffa mig o snacka lite skit, jag skulle återkomma om passande datum.

Efteråt, börjarde oron, rädslan blandat med glädje att bubbla upp mot ytan,  blev rädd för alla känslor, tänkte det var bäst o vänta lite. Spelade PS, för o slippa tänka.

När jag hade lagat mat orkade jag inte se på TV, det var förtvivlan, "skulle jag bli glad?" Det hade börjat sjunka in, det faktum att jag skulle ge upp och flytta. Men var det att ge upp när man flyttar till den man älskar mest på hela jorden?
Det var vad jag tänkte innan, ta det sakta men säkert, leva så jag mår bra och är glad, leva med Daniel.

Jag klarade inte att hantera tankarna, ett sms till min vän. Inget svar tillräckligt fort (hon svarar på 40 sek), Ringde Daniel, klockan var ju mellan lektion och middag, perfekt.

Han blev glad, han tyckte jag skulle va glad. Vilken chans sa han, du måste ju testa. Det är ju det du vill, och nu bor du ju ändå där, lika bra o testa, sen löser vi allt så det blir bra. Du kanske blir glad. Och är du glad så är jag det.
Fick nytt mod och började bli glad, stöttning var det jag behövde. "Jag stöttar dig i allt du väljer att göra, det vet du" Du är så underbar.
Efter samtalet läste jag sms:et, jo han hade svarat såklart. Hon skrev att jag skulle bli glad, och att jag skulle känna vad som var rätt beslut när det fick mogna, hon är bra klok, min enda trogna läsare ;)

Jag börjar bli glad!